Heidelberg och Alsace
04-08.10.2009

Ich hab’ mein Herz in Heidelberg verloren, oder war es Colmar? Det vet jag inte riktigt mera.

Det var så där lagom ruskigt hemma då vi började vår resa i Borgå.

Usch då, bänkarna bak i bussen var våta, det hade regnat in, men allt detta tog resenärerna med en nypa salt.

AirBerlin avgick punktligt och punktlig var också ankomsten till Düsseldorf, där Reiner och Hans väntade på oss.

Det var en annan standard på deras buss än bussen här hemma.
 

Resan fortsatte mot Heidelberg, längs romantiska Rhen, förbi tyska hörnet i Koblenz där Mosel och Rhein flyter samman mot Rüdesheim. Rüdesheimer Kaffee är ju ett måste och en och annan currywurst likaså.

I Heidelberg checkade vi in på hotellet Holländer Hof, ett anrikt hotell vid stranden av Neckar, bredvid Alte Brücke.

Vi åt middag på restaurang Goldene Ritter. Endel åt flodgös och andra hjortstek.

På måndag morgon träffade vi Gurli, vår danskspråkiga guide, och vi åkte runt i stan i universitetsområdet och längs floden.

Neckar har en 160 meters höjdskillnad, 27 slussar och en 3 meter djup farled.

Här finns också ett 850 år gammalt benediktinerkloster där 19 munkar lever och bor.

Visst är Neckardalen vacker och Heidelberg likaså.

Sedan åkte vi tillbaka till Gamla stan och slottet. Gurli berättade om Elisabet och Friedrich, kurfursten av Pfalz. Oj då,  så bortskämd hon blev, hon fick allt vad hon ville ha, men blev aldrig riktigt nöjd. Då Friedrich hade en chans att bli kung av Böhmen pressade hon honom att acceptera och det gick som det gick: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket! Elisabet slutade sina dagar i England där hon också föddes. Allt detta skedde på 1600-talet.

Naturligtvis ville också jag ha en Friedrich och Gurli sade: Han är för ung för Dej och så är han redan gift med Mary.

I vinkällaren såg vi världens största vinfat, 55345 liter, fatet var verkligen enormt.

Gamla stan i Heidelberg har en 1,6 km lång promenadväg och medeltemperaturen är 10,8 grader (Paris 6).
 

Resan gick vidare mot Strasbourg. Det regnade och jag fick panik. Vi kom fram till hotellet, checkade in och åkte till stan för middag. Restaurang Le Gruber var jättemysig och vi serverades för Alsace typisk mat: kassler, korv och surkål.

På tisdag morgon hade en del av oss blivit väckta av ett falskt brandalarm vid 5-tiden. Tack gode Gud för att det bara var ett datafel. Efter frukost åkte vi vidare på vinvägen, som börjar i Obernai. Vilka smala gator, som Hans skulle klara av, och bilarna stod ju parkerade litet hur som helst. Vårt mål var Riquewihr, som är en söt liten stad med korsvirkeshus och blommor, blommor och mera blommor.

Till lunch åt vi Flammkuchen. Det är ett slags ugns bakat tunnbröd med olika pålägg, litet som pizza. Efter fyra sorter skulle vi välja vilken vi tyckte bäst om. Två fick samma poäng så vi fick två till. Efter detta ännu två som dessert. Den med äpple tyckte jag bäst om. Efter detta var vi rätt så mätta.

Vi strövade runt några timmar i staden och åkte tillbaka till hotellet, där vi åt middag. Efter en stund i baren var alla färdiga för en tidig natt, bland oss fanns ju också de, som fått en chockväckning.
 

På onsdag åkte vi till Colmar efter frukost. Utanför staden står Frihetsstatyn. Auguste Bartholdi var hemma härifrån.

Reiner guidade oss runt i staden och jag tror nog att kvarteret "petit Venice" gjorde ett oförglömligt intryck. Såååå romantiskt, som Reiner sade: i kvällsbelysning, en god flaska vin och någon att se djupt i ögonen. Brrr såhär i efterskott går det kalla kårar.
 

Vi beundrade korsvirkeshus, det ena vackrare än det andra, fotograferandet tog aldrig slut.

Resan gick vidare till Dambach-la-Ville där vi besökte vingården Ruhlmann, som varit i familjens ägo sedan 1688. Vår guide och lokförare hette Emil, men han ville kallas Emilio och visst är det litet exotiskt med italienska i Alsace. Emilio kunde också litet svenska: fisk och ost! Vi åkte runt bland vinrankorna och lärde oss att druvorna skall skördas för hand med känsla. Jaha just så Sylvaner, Gewürtztraminer, Pinot Gris, Muscat, Riesling och visst kunde vi direkt se skillnaderna  på druvarterna!

Så var det vinprovning. Jag har förstått att man skall äta vitt bröd emellan för att få fram de olika smakerna, men här gick det undan. Kanske Emilio hade provsmakat hela förmiddagen!
 

Det tog rätt så lång tid innan brandkåren var på plats och man märkte nog att Kaj hade lust att på ort och ställe deltaga i räddningsarbetet, det verkade ju inte så effektivt här. Polisen kom och ett tag såg det ut som om dom tänkte bura in Reiner för han och polisen var inte av samma åsikt. I sinom tid kom vi vidare till hotellet för middag och en sista övernattning.

På torsdag morgon åkte vi till Strasbourg. Vi körde runt med bussen och såg alla EU-byggnader och platsen där "kopf-ab-maschinen" stått. Det var Reiner som inte kom på ordet giljotin. Christer och jag hämtade ett nytt EU-direktiv: ni får gärna ta i hand då ni hälsar och kyssa på kind, det gör man också i övriga Europa. Ingen svininfluensahysteri här inte.

Vi besökte katedralen, ett mäktigt byggnadsverk av röd sandsten.

Vi åkte på Ill, en guidad tur, och igen såg vi alla EU-byggnader från floden, kvarteret "petit France" och åkte genom två slussar.

Resan fortsatte mot Düsseldorf och flyget till Helsingfors. Vi körde över den 90 meter höga bron, som går över Mosel, förbi Köln där vi endast kunde se Domens spiror.

Jag brukar alltid säga, att jag alltid flyger med AirBerlin för de försenar sig aldrig. Vid starten var vi försenade och jag fick små gliringar om förseningar, men min kommentar var: vi är inte framme ännu. Aviserad ankomsttid var 23.30 och vi landade 23.25!

Bussen stod nog på parkeringen och väntade på oss, men denna gång fungerade inte värmen. Hans, bitte wo bist DU?

Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla resenärer var nöjda med resan. Reiner tackar Er för att Ni var med. Alla trevliga resenärer, Heidelberg och Colmar gjorde ett djupt intryck på mej.
 

Barbro