Lago di Garda
08.05-15.05.2010

Visst var vi förväntansfulla då avresan närmare sig. Göran packade in fyra glada ”brudar”, som han sade i bilen och körde iväg mot flygplatsen.

Tiina var aningen försenad så jag blev litet irriterad, men vi kom iväg som vi skulle. Naturligtvis ringde Reiner och kollade att vi var på plats och att allt var ok.

Frukosten på Lufthansas flyg var perfekt och inga extra kostnader uppstod.

Nog har jag flera gånger stått vid bandet och tänkt, om nu bara mitt bagage skulle komma först, det lyckades denna gång.

Väntetiden i Frankfurt-am-Main var ca 20 minuter, lagom tid för en kaffe.

Agnes och Hans, som också var med på Mallorca satt i bussen likaså Maria, som varit med på en Stockholm-Helsingfors resa med Serenade. Tre ”gamla” bekanta av 34 resenärer.

Resan fortsatte genom Österrike mot Limone vid Gardasjön.

Vilka underbara landskap och vilka  fruktodlingar i Sydtyrolen, en fröjd för ögat. Nu skulle det tas bilder, för visst skulle Gunnevi, Haje och Boris få se hur man här skyddar sina odlingar mot sol och ohyra.

Längs slingrande bergsvägar närmade vi oss Limone, många ah och oh då vi nådde Lago di Garda.

Så vänligt vi blev mottagna på hotellet och t.o.m jag, som inte är en vän av buffet måste erkänna att maten var toppen. Det hade varit en lång dag så alla kröp till sängs efter en stund i baren.

Söndagen var en ledig dag och vi gick ned till staden.

Stina kunde inte få nog av att fotografera alla oliv- och citronträd och att man hade dom på sina egna gårdsplaner, det var toppen. Tänk att bara gå ut i trädgården och ta en färsk citron!
 

”Gelaton” (glassen) är ju berömd, men då jag såg vilka portioner bestämde jag mig för att ta en Latte.

I Italien är det inte bara en fråga om hur portionerna ser ut, dom skall också smaka och nog ser ju Reiner ut, som om han fått en fullträff.

Limone är en liten vacker stad och utsikten över Gardasjön fantastiskt.

Efter middagen hade hotellchefen en vinprovning. Han undrade varför alla turister frågar efter Bardolino vinet. Ja det visste jag svaret på, det är ju så att då man läser Reseguider nämns endast Bardolinovinet. Personligen älskar jag Lambrusco, men är ju heller ingen vinkännare.

Måndag morgon åkte vi längs Lago di Garda. Vädret var si och så, men humöret på toppen.

Vi besökte ett olivoljemuseum där vi fick möjligheten att smaka på produkterna och att köpa kosmetik. Jag, som inga handkrämer har här hemma köpte en och vad fina händerna blev, mjuka som sammet!

På Sirmione halvön såg vi bl.a Maria Callas hus, som nu ägs av en stiftelse. Reiner tyckte att guiden var dålig så vi fick en båttur till Limone där Hans plockade upp oss, en kompensation, men inte var hon så dålig.

Middag på hotellet och Reiner meddelade att i morgon blir det Venedig vädret skulle vara fint där. Vad skönt med egen buss då kan man åka hur som helst, tänkte jag.
 

Halvön Sirmione vid Gardasjön. Här har också Maria Callas tillbringat en del av sin tid. Hennes hus ägs nu av en stiftelse.

Vi såg kanalerna, gondolerna, Dodgepalatset, Markuskyrkan, Markusplatsen, Suckarnas bro och Rialtobron, men varför spänna reklamlakan över broarna. Tänk Dig om man skulle göra detsamma med strandbodarna i Borgå!

Igen tyckte Reiner att kompensation skulle vara på plats så en båttur på Canal Grande var det denna gång. Visst var det fint i Venedig, men min förväntan hade säkert varit för stor. Jag måste nog åka dit igen och dubbelkolla, hur var det egentligen!

Vägen tillbaka var lång och vi längtade till middagsbordet. Tyskarna tycker att det är så roligt med min middag på kvällen, den äter dom då vi äter lunch. Kvällens program var tre brasilianskor, som uppträdde med dans.
 

Onsdag morgon gick resan till Merano och Bolzano. I Merano talar 51,5% av befolkningen tyska. Staden ligger i en dal omgiven av berg mellan 1500-3300 meter och kallas Sydtyrolens pärla. Staden var från 1418 till 1848 huvudstad i grevskapet Tyrolen och har haft stadsrättigheter sedan 1300-talet.

Bolzano, som idag är huvudstad har en blandning av österrikisk och italiensk arkitektur. Här finns också Özis mumifierade kropp i Museo Archeologico, kroppen hittades av en slump i alperna 1991. Museet skulle besökas, men damerna fick nöja sig med några vykort för köerna var långa.

Hem till hotellet och middagen och i kväll skulle det bli karaoke. Vem kunde ha gissat att vi hade en egen Mick Jagger bland oss. Coolt!

Nyheterna visste berätta att Münchens flygplats var stängt på grund av aska. Jaha, tänkte jag nog hade vi ju bokat plats till Stockholm på torsdag kväll före resan, men nu skulle plan B för returen fixas. Hans lovade direkt att om så är står en bil klar för oss då vi kommer till Tyskland. Så var också det fixat, vilken tur för jag förstod aldrig hur folk bara kunde stanna kvar och vänta att någon annan skulle ordna deras returresa, en plan B måste alltid finnas i bagaget.
 

Oh, ah, tänk att ha ett eget olivträd på gårdsplanen, suckade Stina

Följande morgon åkte vi till Milano. Den gotiska katedralen Duomo är värt ett besök. Det tog 500 år att färdigställa den och med sina 135 spiror och ca 3500 statyer är den en otrolig byggnad. Fotografering i kyrkan var förbjudet, naturligtvis lydde vi och vi tände var sitt ljus.

Begravningplatsen är väl värt ett besök, som Reiner sade, en blick in i framtiden. Personligen tyckte jag att den var makaber, men man bör nog se den om man är i Milano. Vi såg La Scala operahuset där bland andra Birgit Nilsson och Maria Callas uppträtt. Gallerian Vittoria Emanuell II stod på programmet och alla vet vi ju hur McDonalds ser ut, men inte här inte, all reklam var i svart och guld alldeles, som Prada, Armani, Esprit och alla andra affärer.

Lago di Como sägs vara skönheten bland sjöarna. Sjön är ca 50 kilometer lång, men sällan bredare än 2 kilometer. Vi besökte Como och här igen dessa enorma glassportioner, för mig en Latte. Como är ju känd för sin silkesproduktion och på Kristi himmelsfärds torsdag är det farsdag i Tyskland. Asta, Rossi, Stina och Tiina köpte en stilig slips åt sin Muminpappa (Reiner) i farsdags present.

På hemvägen råkade vi ut för ett missöde, en av tunnlarna var stängd så vi måste åka en omväg på två timmar. På hotellet väntade dom med middagen tills vi kom, men Reiner hade fått kompensation på hjärnan. Fredag skulle vara en ledig dag vi skulle ju ha avskedsmiddag med levande ljus på kvällen, men han meddelade att vi åker till Verona, den som vill. Vi var nog rätt så många, som ville se Verona då möjlighet fanns.

Guiden var underbar. Hon berättade att hon var halvtyska med hjärtat i Tyskland, vidare berättade hon att italienarna respekterar tyskarna, men tycker inte om dom.

Alla vet ju att Julia och Romeo är en legend, men vi ville nog se balkongen och huset där Julia sägs  ha bott.

Då jag stod uppe på kullen vid den katolska kyrkan, som tillägnats Madonnan av Lourdes och tittade ned mot floden Adige, tänkte jag, underbart som min älsklingsstad Heidelberg med Neckar. Vi besökte världens tredje största Arena, som också är världens största opera. En fantastisk akustik, inga mikrofoner behövs, den rymde under romartiden 25000 åskådare och idag 22000.

Jag hade ju sagt att min ”lilla svarta” blev hemma så efter ett besök i Limone på fredag eftermiddag hade flickorna bestämt att jag skulle ha en. Dom kom tillbaka till hotellet och sade: snygg är den och 136 euro. Jag blev chockad och frågade, vem har betalt den? Visa, blev svaret, men då  fakturan kommer är den din och egentligen fick vi 50% rabatt så du får den för 68 euro. Asta provade klänningen och vi sade, ett nummer mindre och nu har du en ”liten svart” till kvällen. Nåja snygg var den, men jag får inte gå upp 5 gram.

Middagen var lyckad och ett litet avskedsparty på kvällen var på plats. Jag berättade om hur man nästan alltid hittar ett fantastiskt vin, köper det med sig hem, men hemma fattas naturligtvis atmosfären och vinet smakar ättika. Naturligtvis var det vemodigt för det var ju sista kvällen av en fantastisk resa. Helt plötsligt smakade min Asti ättika så jag tog farväl av servicepersonalen och gick till rummet och packade väskan.

Tidigt nästa morgon var det avresa. Omgivningarna var lika vackra, som då vi kom och åtminstone jag tänkte, på återseende!

Reiner ville visa oss en kyrka, som ligger vid en rastplats på A12 Autobahn. St.Karl Servitenkirche, kyrkan är ett mästerverk av Martin Knoller, som föddes 1725 i Steinach i Tyrolen  och en vackrare kyrka har jag aldrig sett.

Jag satt i bussen och tänkte, att jag nog vill tacka medresenärerna så jag bad Reiner skriva ned mina tankar på ett papper. Nu tänker ni nog mina tankar, men han är min tvillingsjäl han vet hur jag tänker.

Vi närmar oss Frankfurt-am-Main och jag skall tala i mikrofon, det var nervöst för jag avskyr mikrofoner, pratar hellre direkt, men Barbro övervinn din ängslan, tänkte jag och babblade på, tackade för trevligt sällskap och bjöd dom till Finland.

Vi planerar med Reiner en vecksluts resa i augusti till Helsingfors och Stockholm, naturligtvis med Silja Serenade och som höjdpunkt ett besök till Borgå. Hoppas att ingen från Borgå stad varit i Venedig och blivit inspirerade av reklamlakan!

Talet togs emot med jubel och applåder och vips var Frankfurt-am-Main i siktet. Vi sade ”tschüss”, ”auf wiedersehen”, vinkade och tänkte, månne vi träffas igen.

Allt löpte perfekt, mina vänner undrade om flyget var fullt. Nå nej, sade jag vem flyger på lördag kväll, vi är nog de enda ”skatorna”. Just före boarding kom ett utrop, flyget till Helsingfors är överbokat, finns det någon, som är färdig att ta följande.

Vilken tur att jag checkat in och bokat platserna kvällen före på hotellet.

Nu var jag dödhungrig och trött, men som tur var serverade Lufthansa varm mat och den smakade bra.

Jag hade bestämt mig för att lära mig litet italienska för 2011, men efter att jag sagt avflyg (abflug) i stället för, flyget avgår, tyckte Stina att några lektioner i modersmål skulle vara på sin plats. Egentligen har det väl ingen betydelse, huvudsaken är att man kan göra sig förstådd och med ”svyska” och ”muminsvenska” kommer man långt.

Göran plockade upp oss på flygplatsen och han fick höra om en hel veckas strapatser på 50 minuter, vi var fyra damer, som skrattade och pratade i ett, hur stod han ut!

Trevligt ressällskap hade jag. Tack Asta, Rossi, Stina och Tiina och därtill tack till Hans vår chaufför och Reiner, som är vår researrangör och ansvarig för att allt fungerar på bästa sätt, Reiner mår bra då hans resenärer mår bra.
 

Barbro