Elbflorenz hotellet var just så trevligt, som Reiner lovat. Vi åt middag på hotellet och satt en stund i baren, men inget nattsudd för reglerna var stränga. Absolut inga förseningar vid avgång på morgonen.

Vid 08.30-tiden kom Reiner, som hade tagit morgonflyget från Düsseldorf och kollade att allt var som det skulle. Han är en äkta tysk så ordning ska de ju vara, kanske likaså bra för jag är ju aningen ”happy-go-lucky”.

Vår guide herr Nils-son (han hette verkilgen Nilsson i förnamn) från Norrköping var litet försenad, men han var så glad och mysig så jag tror att han fick sina synder förlåtna av oss alla.

Dresden, som också kallas Nordens Florens är en av Europas grönaste storstäder och delstaten Sachsens huvudstad. Stadens historia går tillbaka till den yngre stenåldern mycket tackvare det gynnsamma klimatet och den fruktbara dalgången.

Under 1200-talet lät markgreven av Meissen bygga en borg vid fiskebyn Drezdzany (slaviska för träskfolkets by) och 1206 omnämns området som Dresdene. Under andra värlskrigets slut genomgick Dresden den största katastrofen i sin historia. Mellan den 7 oktober 1944 och 17 april 1945 bombades staden under åtta räder av ca 2500 bombplan.

Gerhart Hauptmann, som kallat Dresden ”min ungdoms morgonstjärna” skrev efter förödelsen som han själv upplevt ”Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse”.
Vi åkte buss över Blaues Wunder, en hängbro, som är Dresdens nästäldsta bro.

Förbi Japanska palatset där Friedrich August förvarade sin omfattande porslinssamling.

Vidare förbi Goldene Ritter ett av de mest kända minnesmärken i Dresden, som föreställer August den Starke. Vi passerar Tobaksmoskén Yenidze, som hör till de ovanligaste i staden på väg till centrum.

Naturligtvis passerar vi också Brühls Terrasser, som är promenaden vid Elbe.
 

Frauenkirche uppfördes under åren 1726-1743 och präglade stadsbilden i ca 200 år. Efter förstörelsen 1945 sparades kyrkans kvarvarande delar och dessa kunde återanvändas vid den år 1994 påbörjade rekonstruktionen.
 

Katedralen-Hovkyrkan August den Starke konverterade 1677 till katolicismen och under hans sons ledning byggdes kyrkan 1734-1754. Det imponerande tornet dominerar stadssiluetten vid floden och sevärt i kyrkans inre är rokokopredikstolen, Silbermannorgeln och högaltaret.

Residensslottet vars historia går tillbaka till 1200-talet, som en romansk borganläggning.

Av den ursprungliga anläggningen finns det 100 meter höga tornet fortfarande kvar. Byggnaden fungerar idag, som museikomplex för Dresdens statliga konstsamlingar.

Fürstenzug en 102 meter lång freskvägg vid Langen Gang vid hovstallet avbildar 36 sachsiska regenter och 59 erkända andra personer. Verket består av 24000 Meissen porslinsplattor.

Zwinger ett världsberömt barockt konstverk. Byggnaden användes av August den Starke vid representation. Världsberömda skatter bevaras i konstgalleriet Alter Meister.

Porten med den förgyllda kronan är ett kännetecken för staden.

Herr Nilsson tog avsked av oss och cyklade iväg i regnet och eftermiddagen stod till fritt förfogande.

Vi åt middag på hotellet och en del av oss ville se Dresden ”by night”.
 

Vilket härligt gäng, som kom tillbaka till hotellet, dom bara tjöt av skratt, dom hade åkt spårvagn utan att betala. Men vad svårt det också är att åka spårvagn. Var skall man betala hur skall biljetten stämplas om man råkar få tag i en biljett. Gå nu inte heller och inbilla Dej att det talas mycket annat än tyska här.

Anna och Krisse hade ätit tidigare för dom var på Semperoperan och lyssnade och såg Hänsel und Gretel av Engelbert Humperdinck.

Lördag morgon efter frukost kom Ulrike, som följde med oss under hela dagen. Hon är född och uppvuxen i DDR. Hade varit gift med en svensk, aldrig bott i Sverige, men hade lärt sig svenska genom att läsa svenska barnböcker för sina barn. Inte går det väl heller för sig att halvsvenska barn inte uppfostras i Astrid Lindgrens fotspår, på svenska.

Ulrike bytte litet på programmet. Vi åker först till Seiffen och hinner tillbaka till guidningen av Domkyrkan i Freiberg till 15.00.
 

Min oroliga själ kan inte tänka sig att jag skulle tillverka armbågar eller knäskålar dag ut och dag in, men bor man i Seiffen så är träsnideriet huvudsaken.

Så var det fritid och regnet det bara öste ned!

Då vi träffades vid bussen var Fredrik litet sur på Reiner för han hade stått på torget med sin munharpa och meningen var ju att dom skulle ha uppträtt tillsammans och av Reiner syntes inte ett spår. Duon Nyqvist-Becker hann aldrig ens en första gång uppträda tillsammans på julmarknaden, men dom tog igen det i bussen.

Resan gick vidare till Freiberg och Domkyrkan var vårt mål. Här hade man inhiberat visningen för kören hade generalrepetition.
Så lydiga, som vi alla var gick vi bara ut - trodde vi. Anna och Krisse satte sig ned i kyrkbänken och lyssnade och ingen slängde ut dom två.

Efter en tur på staden och julmarknaden åkte vi tillbaka till Dresden.

Ulrike gick runt i bussen och pratade med alla och Fredrik fick svar på sina frågor. Han är vetgirig, som jag. Det finns ju heller inga dumma frågor, bara dumma svar.
 

Nina & Toffe och Tea & Christer bestämde sig för att åka taxi, men vi andra skulle ju ta spårvagnen för Reiner och jag hade köpt biljetter dagen innan. Nu lärde vi ju oss också hur man stämplar biljetterna.

Restaurangen var en underbar lokal, som indelats i olika mindre avdelningar. Här serverades fyra eller fem olika varmrätter det kan jag inte så noga säga, men rikligt var det. (Dom hade säkert hört om mathjälpen till Finland).

En tysk duo uppträdde för oss med Säkkijärven polkka. Till musiken dansade Gilla och Reiner, var det polkka bestäm ni!

Gilla och jag tyckte att vi skulle ha en snaps till maten. Såhär i efterskott tänker man nog, varför inte beställa en lokalsnaps och inte Ålborgs Jubileum, som heller inte fanns. Hur kan jag göra något sådant, som aldrig förstått varför man reser till utlandet och vill ha ”lenkkimakkara”

Tack Hasse för Höstvisan, som Du sjöng i lokalen.

Efter maten åkte en del taxi hem och en del spårvagn vi hade ju våra betalda biljetter.

I Helsingfors stannar ju spårvagnen vid varje hållplats så vi steg upp då vi skulle gå av, men jag fattade inte att trycka på knappen så vi åkte vidare. Coolt att promenera tillbaka med höga klackar, men Jaana tyckte att det kunde vara ett träningspass till löptävlingen med höga klackar.

Tillbaka på hotellet kom vi underfund med att dom som åkt taxi hade åkt billigare än vi som åkt spårvagn – så kan det gå då man är riktigt, riktigt sparsam.

Vi satt en stund i baren och Reiner berättade att han tänkte lära sig svenska sådär i smyg. Sedan om vi kritiserade honom skulle han bara säga: stopp, stopp nu räcker det, jag gör så gott jag kan.

Gissa om solen sken då vi åkte mot Berlin, men som tyskarna säger: då änglarna reser.... Ingen annan än jag klagade på vädret alla andra sade bara, det finns inget dåligt väder endast fel klädsel! MEN jag vill ju att allt skall vara perfekt!

På vägen till Berlin hade vi en frågesport med 20 frågor om Tyskland. Den vann Britt-May och som pris fick hon en liten flaska sekt.

Rossi hon tyckte att vi nog kunde ta Reiner med oss till Finland. Varför inte, vi kunde ju ordna en ”gum- eller bisabal” på Sarfsalö sådär i äkta skärigårdsstil eller skall vi vänta till fiskarfesten på Sandö i augusti.

Har nog nu bett Reiner via hans gästbok på hans hemsida, att bygga upp sitt förhållande till vädergudinnorna. Jag har försökt med vädergudarna, men utan resultat!

Tack Anita, Anna, Asta, Britt-May, Carola, Christer, Christoffer, Fredrik, Gunilla, Hans-Eric, Henry, Inga-Lill, Jaana, Kristiina, Malin, Margareta, Nina, Paul, Ros-Mari, Sirkka, Susanna och Tea för att ni var med och gjorde resan trots vädret till ett positivt minne. Det var ju gruppen, som var fantastisk.

Ett speciellt tack till Sirkka och Jaana, som tålmodigt lyssnade till allt på svenska.

Barbro