Blomsterrivieran

2-10.05.2011

Oj vad jag hela vintern längtat till Italien och äntligen börjar resan.

Vi flyger med AirBerlin via Berlin till Stuttgart. Morgonkaffe på flygplatsen och vips var Reiner och Hans på plats och plockade upp oss.

Resan fortsatte mot Friedrichshafen och Seehotellet vid Bodensjön. Förbi underbara gula rapsfält vilka vi naturligtvis redan beundrat från flyget. Det blev ingen sen kväll för vi skulle ju starta tidigt på morgonen.

Usch, tänkte jag då jag vaknade, det regnar, men som Nina sade redan i Dresden, det finns inget dåligt väder bara fel kläder!

Vi åkte förbi Bregenz, Feldkirch, Lichtenstein, genom Sankt Bernhardpasset, förbi Lugano och i Chiasso passerar vi gränsen till Italien.

Mitt Italien, vi passerar Lago di Como och kommer till Po slätten. Här ser vi enorma risodlingar och hur galet det än låter så är Italien världens näststörsta ris odlare.

Snart kan vi se Medelhavet och vi kommer till Diano Marina. Oj, oj Hans med sin buss för 52 personer och dessa smala gator. Vi checkade in på hotellet och var klara för middag och en tidig natt.

Vilken härlig doft av akacia och apelsinblom man kunde känna på hotellgården.

Idag har vi ingen guide och vi åker till St Paul de Vence. Alltid skall jag förälska mig och nu i denna lilla konstnärsby, som till på köpet ligger i Frankrike. Det hände redan i Alsace och nu andra gången, tredje gången gillt, men var är jag då. Kanske i Provance, som jag alltid drömt om, trånga gränder, lavendeldoft, gröna växter längs husväggarna, vill ha mera, mycket, mycket mera...

Resan går vidare till Cannes där man förberedde den årliga filmfestivalen. Här fanns en hel del handtryck av kändisar och en hel hotellfasad med en bild på Marilyn. Hon må nu ha varit hur ”blond” som helst, men Gud vad jag beundrar henne.

Jag blev inbjuden av några lokala herrar att slänga ett klot, om det var pétangue eller boules vet jag inte och det blev heller inte någon triumf för mig.

Nu hade jag gjort bort mig! Vart försvann du, sade Reiner jag skulle ju prata med dig över en kopp kaffe, sade jag ju. Förstod han nu inte att vem som helst kunde tappa bort sig på Rivieran, man är förblindad.

Tillbaka till hotellet där vi åt middag och starten var ju tidigt så god natt.
 

St. Paul de Vence en underbar konstnärsby i Frankrike.

Efter frukost kom Christina den svenska guiden och Britta den tyska. Vi svenskspråkiga fick hörlurar och det är något som jag gillar skarpt. Nu kan alla långa och stora stå runt guiden och man hör fortfarande vad som blir sagt, man kan till och med ta några bilder och fortfarande hör man vad guiden säger.

Vi börjar med ett besök hos Fragounard, parfymfabriken i Eze Village. Ett och annat inköp gjordes och vi åkte vidare mot Nizza.

Här är det italienska inflytandet fortfarande stort. Nizza är en vacker stad, som kallas italienskan eller Rivierans drottning. Vilka fina hotell, som låg längs Promenad des Anglais bl.a. Negresco med uniformerade dörrvakter.

Här finns Villa Garbo, John Waynes hus med en cowboyhatt på taket, Sir Elton Johns villa o.s.v., vidare en ortodox kyrka, som tsarinnan bekostat då den ryska aristokratin tillbringade sina vintrar i staden.

MEN här upplevde vi också hur skickliga tjuvarna är. En kvinna med ett barn på armen inlindad i en filt bad om pengar, med henne fanns två tonåriga flickor. Jag bad henne dra.... för man vet ju hur det kan gå. En äldre tysk herre kom rusande och sade att hon snott hans plånbok med 400 euro. Hups, plånboken föll ur filten med en hundring, men var fanns resten. Jo flickorna vände ut och in på sina jackor, men dom hade ju ingenting. Mannens bekanta kom och man hotade med polisen, vi gick vår väg mot bussen och då dom kom till sin buss frågade jag: hur gick det. Bra, sade dom han hade fått tillbaka sina pengar.

På eftermiddagen var det Monaco och Monte Carlo på programmet. Visst är det pyttelitet och jag skulle inte vilja bo där, men jag är ju heller ingen skatteflykting.

Hela området runt slottet höll på att putsas upp inför bröllopet i sommar.

Vi gick till casinot, smekte statyn och jag tänkte, några spel Black Jack skulle vara coolt, men minsta insatsen på 25 euro gjorde att spelvärden i mig sade: tänk om du genast förlorar, låt bli! Jag lät bli och Reiner förlorade 50 euro på ruletten, men jag vann för jag spelade ju inte.

En kaffe på Café de Paris lät bra till priset av 5,50, men man fick ju sitta och se på folk. Stina hade bongat en Ferrari med finska registerskyltar!

På vägen ut från staden körde Mika Häkkinen upp bredvid oss.

Vi passerar hotellet som ligger på bergskanten och legenden berättar om svärsonen, som skulle fotografera sin svärmor på balkongen. Ett steg tillbaka, ett steg till så blir det bra och oj då, svärmor försvann i Medelhavet.
 

Marilyn, som fyller hela väggen på hotellet i Cannes

Följande dag åkte vi till Genua. Man hade hotat med generalstrejk och vi var den sista bussen, som kom in i staden. Vilken mängd av vespor och demonstranter, men vi såg hamnen och världens äldsta bank och fortsatte mot Rapallo längs kusten.

Inte visste jag att för en tid sedan betalade man skatt enligt hur många fönster huset hade så här bekantade vi oss med ”lura ögat” tekniken, som var falska fönster och balkonger, målade på fasaderna. I Genua, Andrea Dorias och Columbus hemstad finns också Italiens förnämsta barnsjukhus, som hade grundats av en politiker vars dotter dött av brusten blindtarm.

Från den vackra strandpromenaden i Rapallo tog vi båten till Portofino. Månne familjen Forrester är där? Vi såg Onassis favoritrestaurang, Reiners sommarvilla och krogen där Frank Sinatra drack sin whisky ur en egen flaska, men han betalade varje drink han drack, han var så rädd för att bli förgiftad.

Resan tillbaka till hotellet var litet småslö vi hade ju redan sett landskapet och tunnlarna.

San Remo var vårt nästa mål. Casinot och villorna var imponerande och i synnerhet Nobels villa.

Här gick vi till torget, gjorde en del fördelaktiga inköp, beundrade tekniken ”torka tvätt” och landade på ett café där jag gjorde beställningen på italienska. Flickorna kallar jag dom fastän jag inte betalar deras veckopeng, undrade vad vi skulle få, men alla fick vad dom beställde och jag bröstade mej, det gjorde jag på italienska alltså beställde.

Vi åkte vidare mot den lilla medeltida orten Dolceaqua (betyder sött vatten) i Nervia dalen. Stadsdelen Terra är högt belägen och domineras av Castello di Doria. Gatorna följer naturligt landskapets nivåer och påminner om labyrinter. Här målade Monet tavlan av bron som han kallade ”ljusets juvel”.

Reiner tyckte att han måste bjuda de trevliga resenärerna på något så det blev en vinprovning på ett vingods. Ingen dålig idé, han kallar allt kompensation, om det gäller mig eller honom vet jag inte och bryr mig inte heller jag har börjat vänja mig.

Egentligen är han nog en raring vår Reiner, men en kurs i högtyska skulle vara på sin plats.

Vi tog farväl av guiderna och speciellt Christina, som varit så gullig och rar och superspråkkunnig, svenska, tyska, italienska, franska och engelska flytande samt hennes kunskaper om orterna vi besökte var toppen.

Tillbaka i Diano Marina sade hon: Barbro flytta hit här skulle du passa in. Det tog jag som en komplimang jag älskar ju bella Italia.
 

Vilka underbara "flaskborstar!

Söndag efter frukost tyckte Reiner att vi förtjänat ett glas sekt, så vi tog en promenad längs stranden och satte oss i solen, skålade och sade: Gud vad vi är bra, tillsvidare inga klagomål.

Vid middagen på kvällen höll Leena ett tal, hon steg upp klingade i glaset och hennes tal kom spontant, alla jublade.

Efter frukost började hemresan. Nu hade man fyllt vatten på risfälten inte att undra på att Po floden var torr på sina ställen.

Vi körde längs Lago Maggiore och stannade i Stresa. Den eleganta staden med sin blomsterprakt och villor är sjöns metropol. Vid strandpromenaden ser man ut över öarna Isole Borromee, Isola Belle och Isola Madre. Här kunde Reiner hålla skolning en vecka för sin personal, som består av Hans och mig, ok bara delvis för Martina är Hans arbetsgivare och Tallinksilja min.

Vi kommer till Sankt Gotthardpasset och börjar klättra upp längs serpentinvägarna mot toppen som ligger 2106 meter över havet. Himlen var blå och man kunde se toppen vilket tydligen inte händer så ofta. Nina tyckte nog det var obehagligt och jag tyckte synd om henne, men hon är en duktig resenär. Snart var vi på väg nedåt över Djävulsbron som byggdes på 1800-talet.

Ståhla kände bra till orterna han hade ju jobbat som sportsmoderator. Han berättade också att från de bruna korna får man mörk choklad. Reiner igen berättade att korna har två kortare ben för att dom ska kunna  beta i dalarna. Jo, jo vi trodde ju på allt.

Vi kom till Einsiedeln och checkade in på hotellet Drei Könige som hade renoverat under vintern, rummen var fina och maten supergod. Om jag så älskar Italien av hela mitt hjärta kan jag inte med deras pasta hit och pasta dit. Salladstallriken var en dröm och lätt att kopiera.
 

De flesta bilderna kommer nog från St. Paul de Vence

På morgonen 05.30 började kyrkklockorna ringa och det var kanske tid att vakna i våra sköna sängar. Efter en riklig frukost, packades bagaget i bussen och resan mot Düsseldorf började.

Reiner höll ett tal på svenska och jag ett på tyska, som lät så här. Kom ihåg att ge tusan i grammatiken, det är tanken som gäller:

Willy hörst Du mich?

Liebe mitreisende Freunde,

Nach die spontane Rede von Leena ist es jetz schwer, aber ich versuche mein bestens.

Ich möchte Euch herzlich bedanken, dass sie uns so schön in eure Gruppe aufgenommen haben.

Dieses Jahr sind wir ohne Angst aus den hohen Norden gekommen, weil wir von Erfahrungen wussten, dass die deutschen sehr nett und freundlich sind, keine Sprachverbisterungen.

Einige von uns sind schon alte Bekannte, es war unsere fünfte mixreise. Die erste war Mallorca 2010.

Der Hans ist wieder einmal durch die Gegen mit sicheren Hand gefahren und der Reiner mit seiner Engeln Christina och Britta haben uns viele wunderschöne Orte gezeigt.

Wenn man aus den Norden kommt fährt mann meistens in alle richtungen über die deutsche Autobahn und meistens ist mann unterwegs nach Süden.

Seit 2006 haben wir Kurzreisen in Dezember in Regie von Reiner in Deutschland gemacht. Deutschland ist viel mehr als Autobahn und ich habe in mein Kopf einen Deutschlandfile gespeichert. Wie Martin Luther King sagte: I have a dream habe auch ich einen Traum. Ich möchte gern das richtige Deutschland meine bekannte und freunde zeigen, von mittelalter bis heute.

Es ist klar dass wir euch auch in unsere heimat gerne sehen möchte. Wenn ich von heimat rede berührt es nicht nur Finnland mit Helsinki und die wunderschöne alte stadt Porvoo sondern auch Stockholm gehört dazu und mehr und mehr kommt auch Tallinn, ehemalige Reval ins Bild.

Der Ostsee verbindet diese Orte eng mit einanderen.

Wie wir in vier Tagen kurzurlaub in Deutschland machen kann man auch diese drei Haubstädte in vier Tagen besuchen.

Wenn man nicht Schiff jeden Tag tauschen will kann man auch nur Finnland und Schweden besuchen.

Dass war wahrscheinlich Werbung für unsere Schiffe, aber dass ist doch erlaubt, oder?

Noch einmal danke schön und vielleicht treffen wir uns wieder, spätestens in juno 2012 auf die Toscanareise.

Ich wünsche Euch alles erdenklich gutes und vor allem Gesundheit.
 

Vi har nio dagar bakom oss, intrycken har hunnit smälta och Reiner och jag hoppas att det är positiva minnen. Om något var fel och ingen sade något, ja då står vi i blindo utan att kunna rätta till eventuella fel.

Jag är nog litet tagen, jag gillar rutiga skjortor och sista kvällen hade Christer och Toffe rutiga skjortor som dom köpt i Italien, tack ni två raringar.

Ett tack till alla i alfabetisk ordning: Anna, Asta, Christer, Gretel, Gunnevi, Leena, Nina, Rossi, Stina, Ståhla, Tea, Tiina och Toffe. Ni var en toppengrupp att resa tillsammans med I love you all...

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula de växa uppå strand, där näktergalar drilla .......
 

Barbro